Sfrp håller återkommande diskussionskvällar kring centrala frågor
inom relationell psykoanalys och psykoterapi. Vi brukar ses i Stockholm och bjuda in en gäst
för en presentation följt av en dialog. Det är inget slutet sällskap och alla är välkomna, men
mötet har en avgift som samtidigt ger medlemskap i sfrp och det gäller endast om man är s.k.
grundutbildad psykoterapeut. Till årets ”relationella afton” var vi glada att ha med Mattias Holmqvist Larsson, psykolog och
doktor i klinisk psykologi, för att söka svar på frågan om vilket vetenskapligt stöd den
relationella psykoterapin kan anses ha.
Mattias började med att berättat att det inte finns s.k. evidens för relationell terapi eller ens
relationell korttidsterapi- Även om det finns en del forskning om det senare, finns det för lite
(nästan ingenting) om man söker i databaser. Vi vet helt enkelt inte mycket på den nivån,
berättar Mattias. Vi har också har problem med att det är en fråga som det sällan talas om
bland relationella terapeuter. Om vi tittar på PDT, som den relationella terapin tillhör, finns
evidens och det liknar förhållandet inom KBT där det finns varianter som inte har så mycket
stöd men ändå praktiseras. Men vad är det specifika i det relationella? Det verkar enklare att
klara ut vad som inte är ”R”, tex. att inte se mötet med patienten i termer av intrapsykiska
begrepp eller att arbeta med fokus på drifter. Vi söker därmed svar på vetenskap för det vi
kallar relationell psykoterapi.
Istället för att vara ”proppsäker” på sin metod (det går inte att vara det) eller deppa pratar
Mattias om den forskning som finns kring processer i psykoterapi och som verkar stödja det
relationella. I Bergin and Garfield’s Handbook of Psychotherapy and Behavior Change (7 th
edition) har t.ex allians ett eget kapitel och Mattias forskar just på bristningar i den
terapeutiska alliansen och betydelsen av reparation när man inte samarbetar. Det finns inget
som säger att relationella terapeuter har bättre allians än andra men vi är kanske de som
mest är intresserade av att se skavet och att arbeta med de svårigheterna i terapin. Många
patienter blir inte hjälpta av psykoterapi och Mattias nämner ”reaktans” som en sådan
patientfaktor som försvårar. När det gäller randomiserade studier (Randomized Controlled
Trial – RCT) är den mesta forskningen gjord på terapi för patienter med lindrig eller måttlig
depression. För de svårare fallen saknas RCT:er, men någon skall ju hjälpa dessa patienter
också. Vilken roll har evidensbegreppet i psykiatrin om den bygger på forskning på en annan
population? När Annika Ekeblad (KIPPS) undersökte KBT och IPT med patienter på en
psykiatrisk klinik fick man en del svar men Socialstyrelsen inkluderade inte denna studie i sina
riktlinjer med krav på stringent intern validitet trots att man för en gångs skull lyckats få
extern validitet.
Så kallade självavslöjanden är en av de relationella interventioner som det finns stöd för (Hill, Knox & Pinto- Coelho, 2018). Särskilt när terapeuten berättar om upplevelsen i relationen till
patienten här och nu (immediacy). Spädbarns- och samspels-forskning har gett ett viktigt stöd
som har följt med och påverkat att den relationella psykoanalysen fått momentum i ett fält
som stagnerat, kanske mest som utvecklingspsykologi. Nu finns en sådan teori som bygger
på verkliga observationer istället för att se den vuxna patienten och skapa en teori som
verkar baklänges från det friska/patologiska. Även teorin om SASB (Structured Analysis of
Social Behavior), som bygger på att vi alltid påverkar varandra, har relevans för teori och
forskning som handlar om allians och reparation. Forskningen riktas efterhand mer till
faktorer i terapeuten för en framgångsrik behandling. Det är ett kontroversiellt ämne som
också har fått ett eget kapitel i Bergin and Garfield´s Handbook.
Mattias tar mot slutet upp konceptet FIS – Interpersonal skills demonstrated in response to
difficult patient behaviors) (Anderson et al., 2016; Anderson et al., 2016; Anderson et
al.,2009). Det är en lista på egenskaper hos terapeuter och behandlare som sammanfattat
pekar på vikten av att skapa en genuin relation, förmedla hopp och vara emotionellt aktiv
Så kallade självavslöjanden är en av de relationella interventioner som det finns stöd för (Hill, Knox & Pinto- Coelho, 2018). Särskilt när terapeuten berättar om upplevelsen i relationen till
patienten här och nu (immediacy). Spädbarns- och samspels-forskning har gett ett viktigt stöd
som har följt med och påverkat att den relationella psykoanalysen fått momentum i ett fält
som stagnerat, kanske mest som utvecklingspsykologi. Nu finns en sådan teori som bygger
på verkliga observationer istället för att se den vuxna patienten och skapa en teori som
verkar baklänges från det friska/patologiska. Även teorin om SASB (Structured Analysis of
Social Behavior), som bygger på att vi alltid påverkar varandra, har relevans för teori och
forskning som handlar om allians och reparation. Forskningen riktas efterhand mer till
faktorer i terapeuten för en framgångsrik behandling. Det är ett kontroversiellt ämne som
också har fått ett eget kapitel i Bergin and Garfield´s Handbook.
Mattias tar mot slutet upp konceptet FIS – Interpersonal skills demonstrated in response to
difficult patient behaviors) (Anderson et al., 2016; Anderson et al., 2016; Anderson et
al.,2009). Det är en lista på egenskaper hos terapeuter och behandlare som sammanfattat
pekar på vikten av att skapa en genuin relation, förmedla hopp och vara emotionellt aktiv med patienten, samt ha förmåga att hantera svårigheter när de nödvändiga förutsättningarna för ett gemensamt arbete saknas. Timothy Anderson som ligger bakom ”FIS”, eller i varje fall är den ledande forskaren, samarbetade med Jeremy Safran utifrån den
kliniska förmågan till rupture/repair och det var så den relationella terapin kom till Sverige
genom Linköpings Universitet där Mattias är verksam.