Referat från den årliga Relationella aftonen 24/10 – 2019. En paneldiskussion med Rolf Holmqvist och Tomas Wånge

Torsdagen 24 oktober 2019 höll svenska föreningen för relationell psykoterapi (sfrp) en relationell afton i ABF-huset i Stockholm, vilket är något som blivit föreningens tradition sedan några år tillbaka. Denna kväll diskuterade Rolf Holmqvist och Tomas Wånge den relationella psykoterapin med utgångspunkt från en nyutgiven bok med titeln: Relationell Psykoterapi, introduktion och idéhistoria (2019), skriven av Tomas. Moderator var Iréne Lainio.

Rolf Holmqvist är leg psykolog, leg psykoterapeut, handledare och professor emeritus i klinisk psykologi vid Linköpings Universitet. Han har skrivit tre böcker om relationell psykoterapi/handledning och är hedersmedlem i sfrp sedan 2019. Tomas Wånge är psykolog och leg. psykoterapeut. Förutom den nya boken, kvällens diskussionsämne, är han författare till en mängd artiklar i tidskriften Psykoterapi. Tomas är verksam på Linnéstadens Psykoterapi Institiut (LPI) i Göteborg. Iréne Lainio är socionom och sexolog, leg. psykoterapeut samt handledare och lärare i psykoterapi verksam i Stockholm.

Sfrps:s ordförande Erik Fagerberg inleder med att hälsa de 25-talet närvarande välkomna, och presenterade kvällens gäst Rolf Holmqvist. Iréne presenterar Tomas och berättar om det stora arbete han har gjort för sfrp som styrelsemedlem, bl.a. som litteraturansvarig.

Rolf inleder diskussionen med att beklaga det generellt sett stora avståndet mellan relationell psykoanalys och den typ av forskning som behövs idag. Men det finns några undantag bl.a. en grupp i New York som inspirerat den forskning som bedrivs vid LiU. Sammantaget handlar det som Rolf forskat på om terapeutens bidrag till utfallet i terapin. Till de positiva faktorerna hör förmågan att vara starkt lyhörd för det terapeutiska samarbetet med patienten – alliansen, viket är något som ständigt måste hållas i fokus och arbetas med. Iréne berättar i detta sammanhang att SAPU haft Bruce Wampold på besök. Internationellt sett är Wampold (vid sidan om Jeremy Safran & Christopher Muran) den psykoterapiforskare som mest betonat alliansens oavsett övrig terapeutisk skolbildning och metod.

Tomas som är terapeut och inte forskare avhandlar inte forskning och evidens i sin bok. Däremot finns det ett kapitel om psykoterapins kunskapsteori. Han tillägger att det funnits vissa ansatser till psykoterapiforskning inom den internationella relationella föreningen (IARPP) men att ämnet generellt sett blivit styvmoderligt behandlat. En anledning kan vara att de flesta relationella författare bekänner sig till en socialkonstruktivistisk epistemologi, som är komplicerat att förena med traditionell empirisk forskning.

Rolf har förberett några teman. Första tanken är att boken är upplagd och redovisar ett antal olika relationella författare. Det blir många människor att hålla reda på! Tomas förklarar att  en idé- och lärdomshistorisk utgångspunkt medför att det blir naturligt med en översikt med många namn. Det unika med den relationella psykologin är att den uppstått som en kollektiv rörelse och inte som de flesta psykodynamiska skolbildningar, runt någon enskild upphöjd teoretiker. Ingången i boken är den vändning som uppstod i USA när Greenberg och Mitchell (1983) ville jämföra olika teorier i en komparativ psykologi och uppmärksammade det relationella som en gemensam faktor. De reagerade mot utbildningen till psykoanalytiker, som i USA var förbehållen läkare och var hierarkiskt uppbyggd. Och så småningom utvecklades en egen tradition – den relationella psykoterapin.

Särskilt den så kallade en-persons psykologin hamnade i fokus: Det vill säga när klinikern ser sig som en expert som har möjlighet att stå utanför samspelet med sin patient och tex. kunna göra en objektiv tolkning utan att undra över sitt eget bidrag till det som händer i mötet. Istället betraktas terapeuten som en observerande deltagare. I Europa fanns objektrelationsskolan (ORT) som visserligen var en vidareutveckling och komplettering av Freuds teori. Men ORT-teoretikerna tog inte kampen mot den driftspsykologiska metapsykologin, och blev inte heller fullt ut relationella i vår mening, menar Tomas. Han kommer själv från den psykoanalytiska skolan, men har känt sig obekväm med den omnipotenta och elitistiska hållningen som han ibland uppfattat där.

Rolf frågade: Vad tycker du är den relationella modellen? Tomas menade att det inte är insikt som skapar förändring utan snarare nya terapeutiska upplevelser och nya bekräftelser på att något ändrats. Rolf frågar: Hur kan vi veta det? Om man tar det freudianska som handlar om insikt, hur jag förhåller mig i livet och har förstått det, så kan man kanske förstå om man nått något resultat. Inom den relationella psykoterapin har det skrivits om att vitalisera relationerna. Men hur kan den relationella terapeuten egentligen veta att nu har vi kommit framåt?

Tomas beskriver det terapeutiska rummet som en spelplan. Det som sker här gör ju något med parterna. Det är handlar inte om fantasi men inte heller om det verkliga livet. De relationella menar att det unika terapeutiska rummet kan skapa nya upplevelser och perceptioner om hur man fungerar i sina mellanmänskliga relationer. Rolf instämmer att detta med insikt är satt åt sidan. Jag tror vi är inne på något viktigt här, relationen som en potential space. Just där finns kanske en mekanism eller faktor som gör att man sedan vågar gå in i en relation på ett annat sätt.

Men hur ska vi veta när vi är klara, frågar oss Rolf. Tomas menar att patienten själv måste göra bedömningen när det är dags att avsluta. Som privatpraktiker låter jag patienterna gå så länge de vill men kan förstås säga att jag tror inte vi kommer så mycket längre, tillägger han. Rolf drar en parallell till det psykoanalytiska perspektivet där man använder sig av teorin för när man ska avluta medan i det relationella perspektivet kanske man säger att jag tror att vi kommit till ett tillfälle där vi kört fast och kanske ska sluta men inte stannar där utan processar det hela tillsammans med patienten.

Iréne menar att man kan använda sig av terapirelationen som en ”experimentrelation”

där man har chans att lära sig varför man gör som man gör. Detta ligger nära en förändring i implicit relationell kunskap som Bostongruppen (BCPSG med bl.a. Daniel Stern) har beskrivit.

Mentalisering passar in i mycket av det relationella säger Rolf, men relationella terapeuter skyr ofta mentaliseringsbegreppen, kanske för att de ligger inom en enpersonspsykologin. Ändå är det intressant. När du och jag pratar försöker jag förstå vad du säger, ”Nu blev du stött” t.ex. och jag försöker få din upplevelse i vad jag tänker om detta.

Tomas tar upp begreppet corrective relational experience. Hur förhåller vi oss till det idag? Psykoanalytikernas ursprungliga kritik var att man tekniskt sätt skulle göra något annat än se det manifesta i detta. Rolf menar att begreppets innebörd har förändrats mycket sedan det började tas upp. Det moderna sättet om korrektiva relationella erfarenheter är att det är det man gör i terapi. Man kan tänka på olika sätt. Är vi på väg in i en omstrukturering eller är vi på väg någonstans där vi inte vet vad det handlar om och låter nya saker uppstå i vår unika relation? Det är uppenbart att patienter får olika bemötande beroende på vilken terapeut man träffar. Det måste få bli olika och just där finns möjligheten till det många patienter uppfattar som verksamt. Även Tomas betonar att en terapi är ett unikt möte mellan två personer och att det alltid blir olika terapier beroende på olika patient-terapeutkonstellationer.

Iréne frågar igen: När blir man färdig i relationell terapi? Rolf menar att om man går länge i psykoanalys kan man känna att man är färdig men i psykoterapin kanske man ska ha en annan ingång, mer som en process där man växer tillsammans som en förälder och ett barn där man tampas mellan mörker och rädsla. Mörkerrädslan kanske inte försvunnit helt men man har kommit vidare och kan klara det mera själv. Tomas brukar fråga klienten vad hen vill ändra på: ”Vad tror du att du behöver för hjälp? Jag kommer inte hålla kvar eller sparka ut dig!”. Den relationella terapin har inte den psykoanalytiska tekniska ingången till avslut, att det ska göras slut och att man aldrig mer skall träffas etc.

Rolf säger: Tomas, på ett sätt pratar du ibland i boken utifrån ett enpersonsperspektiv. Du bedömer och vidtar åtgärder, men det är ingen av oss som riktigt vet vad som är bäst. Det går inte att stiga utanför att det handlar om ett samarbete med två inblandade. Den relationella psykoterapin använder både en-, två- och flerpersonsbegrepp, till skillnad från den intersubjektiva system-teorin (IST) dvs. Robert Stolorow, George Atwood m.fl. som vill bort från den individualterapeutiska begreppsapparaten. Det finns ett kapitel om IST i Tomas bok.

Ett annat tema som Rolf tar upp är psykoanalytikers ” hemliga agenda”. Enligt honom handlar relationell terapi om att vi alla har olika agendor och att låta det vara öppet för pågående förhandling. Rolf säger att många dynamiker i Sverige numera ligger mer i det rogerianska fältet när de beskriver sitt arbete. Men vad innebär det då att vara relationell? Carl Rogers hade rätt i att det är viktigt att vara empatisk och autentisk m.m. Men i det relationella är viktigt att ta hand om de konflikter som kan finnas, som att fånga upp när patienten föraktar mig och jag föraktar patienten och hitta sätt att kunna tala om sådana saker.

Tomas menar att självavslöjanden, dvs hur mycket terapeuten kan berätta om sig själv inte längre är ett så laddat ämne inom den relationella psykoterapin. Han berättar att han själv är försiktig med att tala om privata saker, men kan t.ex. i stunden säga att patientens berättelse kan göra honom ledsen eller arg. Rolf: vi kanske menar olika saker med det? Jag tänker mer på att prata om det som sker i stunden som att: ” Jag är förvirrad” eller ”Nu händer något mellan oss”.  Tomas håller med om att någon slags närvaro och autenticitet är viktigt. Kan vi tänka tillsammans kring det som händer – om vad som händer i oss i terapierna och hur vi hanterar det?

Rolf tar åter upp likheten med mentalisering i att kunna forma interventioner kring att se det från patientens sida. Han fortsätter sedan med att skilja ut relaterande terapier (tex. AEDP) och relationella terapier. Hur kommer självavslöjanden in i AEDP? Karin bland åhörarna (som är certifierad i denna metod) berättar om ett fall. Terapeuten kan känna sig berörd. Men om du känner en obehagskänsla, säger Rolf, skulle du säga det till patienten? Vad händer när någon t.ex är främlingsfientlig? Kan man hålla isär sitt eget privata själv?  Rolf framhåller igen att våga prata om vad det gör med relationen i rummet, att rama in det med ord och kunna titta på de olika perspektiven.

Rolf saknar konfliktperspektivet i Tomas bok: ”Jag är i allians-ruptur branschen” säger Rolf och syftar på sin gemensamma forskning med Jeremy Safran. Du har inte lagt så stor betoning på det som jag skulle gjort! Håller du med? Tomas blir lite förvirrad och undrar vilken konflikt som Rolf syftar på? Det hela utvecklas till ett litet rollspel framför åhörarna om vad Rolf och Tomas egentligen är eniga eller oeniga om – som blir till en levande illustration om hur Rolf arbetar med här-och-nu-situationen i terapin.

Rolf kommer då in på att belysa att ett ”gnissel” nu verkar finnas i de olika uppfattningarna om vad som är centralt i diskussionen om boken och frågar Tomas om han märker det. Det som är så typiskt i relationell terapi händer här när gnisslet tas upp till nära och nyfiken undran och det är såklart inte lätt att reda ut inför publik. Någon i publiken menar att Rolf och Tomas lever som de lär när vi visar upp en diskussion som tar en oväntad väg och stannar upp vid ett ”gnissel” dem emellan.

Det blir tydligt att Rolf och Tomas uppfattar relationell terapi lite olika mot bakgrund i forskning respektive idéhistoria. Tomas har varit på nästan alla IARPP´s internationella konferenser sedan 2006 och där diskuteras oftast inte randomiserad kontrollerad forskning som den om alliansrupturer och reparation som Rolf forskar på och är tydligast i den akademiska världens intresse för ”the Relational Turn”.

Rolf menar att relationell terapi började med Freud och fallet Dora när hon inte ville komma tillbaka till hans psykoanalys. Det Freud inte gjorde var att relatera till sig själv och en tolkning han hade gjort. Istället för att undra vad som händer inom honom eller om Dora (eller han själv) blivit besviken, beskriver han det som överföring. Dora har gjort fel och där finns en omedveten konflikt. En viktig del i relationell terapi är att upptäcka när det skaver mellan oss. Men vad är en konflikt? Det som händer mellan oss är kärnan i det relationella innehållet. När vi inte riktigt begriper varandra sker det kreativa. Stephen Mitchell menade att vi lär oss av varandra när vi utforskar vad som sker i stunden.

Tomas menar att Rolf som forskare är mer upptagen av att definiera vad som relationell psykoterapi: ”För mig kan det vara allt möjligt”! Ja, det är jag kanske, säger Rolf, men som jag ser det så har vi som kallar oss relationella ett lite större öra för gnisslet i samspelet och är inställda på att undersöka det.

Iréne modererar med att fråga hur man ställer sig kring terapeutens skicklighet i att utmana, backa och att hålla kvar affekter med pratande patienter. Hon framhåller även att man kan öva på gnisslet med målmedveten övning (Wampold igen, som redaktör för ”The Circle of Excellence, 2017).

Efter närmare tre timmar, med kort paus för lite förfriskningar, tvingades vi avsluta diskussionen. Styrelsen hoppas på att kunna leverera nya Relationella Aftnar även i fortsättningen. 

Leave a reply

*