Kategorier
Uncategorized

Referat från den årliga Relationella aftonen 24/10 – 2019. En paneldiskussion med Rolf Holmqvist och Tomas Wånge

Torsdagen 24 oktober 2019 höll svenska föreningen för relationell psykoterapi (sfrp) en relationell afton i ABF-huset i Stockholm, vilket är något som blivit föreningens tradition sedan några år tillbaka. Denna kväll diskuterade Rolf Holmqvist och Tomas Wånge den relationella psykoterapin med utgångspunkt från en nyutgiven bok med titeln: Relationell Psykoterapi, introduktion och idéhistoria (2019), skriven av Tomas. Moderator var Iréne Lainio.

Rolf Holmqvist är leg psykolog, leg psykoterapeut, handledare och professor emeritus i klinisk psykologi vid Linköpings Universitet. Han har skrivit tre böcker om relationell psykoterapi/handledning och är hedersmedlem i sfrp sedan 2019. Tomas Wånge är psykolog och leg. psykoterapeut. Förutom den nya boken, kvällens diskussionsämne, är han författare till en mängd artiklar i tidskriften Psykoterapi. Tomas är verksam på Linnéstadens Psykoterapi Institiut (LPI) i Göteborg. Iréne Lainio är socionom och sexolog, leg. psykoterapeut samt handledare och lärare i psykoterapi verksam i Stockholm.

Sfrps:s ordförande Erik Fagerberg inleder med att hälsa de 25-talet närvarande välkomna, och presenterade kvällens gäst Rolf Holmqvist. Iréne presenterar Tomas och berättar om det stora arbete han har gjort för sfrp som styrelsemedlem, bl.a. som litteraturansvarig.

Rolf inleder diskussionen med att beklaga det generellt sett stora avståndet mellan relationell psykoanalys och den typ av forskning som behövs idag. Men det finns några undantag bl.a. en grupp i New York som inspirerat den forskning som bedrivs vid LiU. Sammantaget handlar det som Rolf forskat på om terapeutens bidrag till utfallet i terapin. Till de positiva faktorerna hör förmågan att vara starkt lyhörd för det terapeutiska samarbetet med patienten – alliansen, viket är något som ständigt måste hållas i fokus och arbetas med. Iréne berättar i detta sammanhang att SAPU haft Bruce Wampold på besök. Internationellt sett är Wampold (vid sidan om Jeremy Safran & Christopher Muran) den psykoterapiforskare som mest betonat alliansens oavsett övrig terapeutisk skolbildning och metod.

Tomas som är terapeut och inte forskare avhandlar inte forskning och evidens i sin bok. Däremot finns det ett kapitel om psykoterapins kunskapsteori. Han tillägger att det funnits vissa ansatser till psykoterapiforskning inom den internationella relationella föreningen (IARPP) men att ämnet generellt sett blivit styvmoderligt behandlat. En anledning kan vara att de flesta relationella författare bekänner sig till en socialkonstruktivistisk epistemologi, som är komplicerat att förena med traditionell empirisk forskning.

Rolf har förberett några teman. Första tanken är att boken är upplagd och redovisar ett antal olika relationella författare. Det blir många människor att hålla reda på! Tomas förklarar att  en idé- och lärdomshistorisk utgångspunkt medför att det blir naturligt med en översikt med många namn. Det unika med den relationella psykologin är att den uppstått som en kollektiv rörelse och inte som de flesta psykodynamiska skolbildningar, runt någon enskild upphöjd teoretiker. Ingången i boken är den vändning som uppstod i USA när Greenberg och Mitchell (1983) ville jämföra olika teorier i en komparativ psykologi och uppmärksammade det relationella som en gemensam faktor. De reagerade mot utbildningen till psykoanalytiker, som i USA var förbehållen läkare och var hierarkiskt uppbyggd. Och så småningom utvecklades en egen tradition – den relationella psykoterapin.

Särskilt den så kallade en-persons psykologin hamnade i fokus: Det vill säga när klinikern ser sig som en expert som har möjlighet att stå utanför samspelet med sin patient och tex. kunna göra en objektiv tolkning utan att undra över sitt eget bidrag till det som händer i mötet. Istället betraktas terapeuten som en observerande deltagare. I Europa fanns objektrelationsskolan (ORT) som visserligen var en vidareutveckling och komplettering av Freuds teori. Men ORT-teoretikerna tog inte kampen mot den driftspsykologiska metapsykologin, och blev inte heller fullt ut relationella i vår mening, menar Tomas. Han kommer själv från den psykoanalytiska skolan, men har känt sig obekväm med den omnipotenta och elitistiska hållningen som han ibland uppfattat där.

Rolf frågade: Vad tycker du är den relationella modellen? Tomas menade att det inte är insikt som skapar förändring utan snarare nya terapeutiska upplevelser och nya bekräftelser på att något ändrats. Rolf frågar: Hur kan vi veta det? Om man tar det freudianska som handlar om insikt, hur jag förhåller mig i livet och har förstått det, så kan man kanske förstå om man nått något resultat. Inom den relationella psykoterapin har det skrivits om att vitalisera relationerna. Men hur kan den relationella terapeuten egentligen veta att nu har vi kommit framåt?

Tomas beskriver det terapeutiska rummet som en spelplan. Det som sker här gör ju något med parterna. Det är handlar inte om fantasi men inte heller om det verkliga livet. De relationella menar att det unika terapeutiska rummet kan skapa nya upplevelser och perceptioner om hur man fungerar i sina mellanmänskliga relationer. Rolf instämmer att detta med insikt är satt åt sidan. Jag tror vi är inne på något viktigt här, relationen som en potential space. Just där finns kanske en mekanism eller faktor som gör att man sedan vågar gå in i en relation på ett annat sätt.

Men hur ska vi veta när vi är klara, frågar oss Rolf. Tomas menar att patienten själv måste göra bedömningen när det är dags att avsluta. Som privatpraktiker låter jag patienterna gå så länge de vill men kan förstås säga att jag tror inte vi kommer så mycket längre, tillägger han. Rolf drar en parallell till det psykoanalytiska perspektivet där man använder sig av teorin för när man ska avluta medan i det relationella perspektivet kanske man säger att jag tror att vi kommit till ett tillfälle där vi kört fast och kanske ska sluta men inte stannar där utan processar det hela tillsammans med patienten.

Iréne menar att man kan använda sig av terapirelationen som en ”experimentrelation”

där man har chans att lära sig varför man gör som man gör. Detta ligger nära en förändring i implicit relationell kunskap som Bostongruppen (BCPSG med bl.a. Daniel Stern) har beskrivit.

Mentalisering passar in i mycket av det relationella säger Rolf, men relationella terapeuter skyr ofta mentaliseringsbegreppen, kanske för att de ligger inom en enpersonspsykologin. Ändå är det intressant. När du och jag pratar försöker jag förstå vad du säger, ”Nu blev du stött” t.ex. och jag försöker få din upplevelse i vad jag tänker om detta.

Tomas tar upp begreppet corrective relational experience. Hur förhåller vi oss till det idag? Psykoanalytikernas ursprungliga kritik var att man tekniskt sätt skulle göra något annat än se det manifesta i detta. Rolf menar att begreppets innebörd har förändrats mycket sedan det började tas upp. Det moderna sättet om korrektiva relationella erfarenheter är att det är det man gör i terapi. Man kan tänka på olika sätt. Är vi på väg in i en omstrukturering eller är vi på väg någonstans där vi inte vet vad det handlar om och låter nya saker uppstå i vår unika relation? Det är uppenbart att patienter får olika bemötande beroende på vilken terapeut man träffar. Det måste få bli olika och just där finns möjligheten till det många patienter uppfattar som verksamt. Även Tomas betonar att en terapi är ett unikt möte mellan två personer och att det alltid blir olika terapier beroende på olika patient-terapeutkonstellationer.

Iréne frågar igen: När blir man färdig i relationell terapi? Rolf menar att om man går länge i psykoanalys kan man känna att man är färdig men i psykoterapin kanske man ska ha en annan ingång, mer som en process där man växer tillsammans som en förälder och ett barn där man tampas mellan mörker och rädsla. Mörkerrädslan kanske inte försvunnit helt men man har kommit vidare och kan klara det mera själv. Tomas brukar fråga klienten vad hen vill ändra på: ”Vad tror du att du behöver för hjälp? Jag kommer inte hålla kvar eller sparka ut dig!”. Den relationella terapin har inte den psykoanalytiska tekniska ingången till avslut, att det ska göras slut och att man aldrig mer skall träffas etc.

Rolf säger: Tomas, på ett sätt pratar du ibland i boken utifrån ett enpersonsperspektiv. Du bedömer och vidtar åtgärder, men det är ingen av oss som riktigt vet vad som är bäst. Det går inte att stiga utanför att det handlar om ett samarbete med två inblandade. Den relationella psykoterapin använder både en-, två- och flerpersonsbegrepp, till skillnad från den intersubjektiva system-teorin (IST) dvs. Robert Stolorow, George Atwood m.fl. som vill bort från den individualterapeutiska begreppsapparaten. Det finns ett kapitel om IST i Tomas bok.

Ett annat tema som Rolf tar upp är psykoanalytikers ” hemliga agenda”. Enligt honom handlar relationell terapi om att vi alla har olika agendor och att låta det vara öppet för pågående förhandling. Rolf säger att många dynamiker i Sverige numera ligger mer i det rogerianska fältet när de beskriver sitt arbete. Men vad innebär det då att vara relationell? Carl Rogers hade rätt i att det är viktigt att vara empatisk och autentisk m.m. Men i det relationella är viktigt att ta hand om de konflikter som kan finnas, som att fånga upp när patienten föraktar mig och jag föraktar patienten och hitta sätt att kunna tala om sådana saker.

Tomas menar att självavslöjanden, dvs hur mycket terapeuten kan berätta om sig själv inte längre är ett så laddat ämne inom den relationella psykoterapin. Han berättar att han själv är försiktig med att tala om privata saker, men kan t.ex. i stunden säga att patientens berättelse kan göra honom ledsen eller arg. Rolf: vi kanske menar olika saker med det? Jag tänker mer på att prata om det som sker i stunden som att: ” Jag är förvirrad” eller ”Nu händer något mellan oss”.  Tomas håller med om att någon slags närvaro och autenticitet är viktigt. Kan vi tänka tillsammans kring det som händer – om vad som händer i oss i terapierna och hur vi hanterar det?

Rolf tar åter upp likheten med mentalisering i att kunna forma interventioner kring att se det från patientens sida. Han fortsätter sedan med att skilja ut relaterande terapier (tex. AEDP) och relationella terapier. Hur kommer självavslöjanden in i AEDP? Karin bland åhörarna (som är certifierad i denna metod) berättar om ett fall. Terapeuten kan känna sig berörd. Men om du känner en obehagskänsla, säger Rolf, skulle du säga det till patienten? Vad händer när någon t.ex är främlingsfientlig? Kan man hålla isär sitt eget privata själv?  Rolf framhåller igen att våga prata om vad det gör med relationen i rummet, att rama in det med ord och kunna titta på de olika perspektiven.

Rolf saknar konfliktperspektivet i Tomas bok: ”Jag är i allians-ruptur branschen” säger Rolf och syftar på sin gemensamma forskning med Jeremy Safran. Du har inte lagt så stor betoning på det som jag skulle gjort! Håller du med? Tomas blir lite förvirrad och undrar vilken konflikt som Rolf syftar på? Det hela utvecklas till ett litet rollspel framför åhörarna om vad Rolf och Tomas egentligen är eniga eller oeniga om – som blir till en levande illustration om hur Rolf arbetar med här-och-nu-situationen i terapin.

Rolf kommer då in på att belysa att ett ”gnissel” nu verkar finnas i de olika uppfattningarna om vad som är centralt i diskussionen om boken och frågar Tomas om han märker det. Det som är så typiskt i relationell terapi händer här när gnisslet tas upp till nära och nyfiken undran och det är såklart inte lätt att reda ut inför publik. Någon i publiken menar att Rolf och Tomas lever som de lär när vi visar upp en diskussion som tar en oväntad väg och stannar upp vid ett ”gnissel” dem emellan.

Det blir tydligt att Rolf och Tomas uppfattar relationell terapi lite olika mot bakgrund i forskning respektive idéhistoria. Tomas har varit på nästan alla IARPP´s internationella konferenser sedan 2006 och där diskuteras oftast inte randomiserad kontrollerad forskning som den om alliansrupturer och reparation som Rolf forskar på och är tydligast i den akademiska världens intresse för ”the Relational Turn”.

Rolf menar att relationell terapi började med Freud och fallet Dora när hon inte ville komma tillbaka till hans psykoanalys. Det Freud inte gjorde var att relatera till sig själv och en tolkning han hade gjort. Istället för att undra vad som händer inom honom eller om Dora (eller han själv) blivit besviken, beskriver han det som överföring. Dora har gjort fel och där finns en omedveten konflikt. En viktig del i relationell terapi är att upptäcka när det skaver mellan oss. Men vad är en konflikt? Det som händer mellan oss är kärnan i det relationella innehållet. När vi inte riktigt begriper varandra sker det kreativa. Stephen Mitchell menade att vi lär oss av varandra när vi utforskar vad som sker i stunden.

Tomas menar att Rolf som forskare är mer upptagen av att definiera vad som relationell psykoterapi: ”För mig kan det vara allt möjligt”! Ja, det är jag kanske, säger Rolf, men som jag ser det så har vi som kallar oss relationella ett lite större öra för gnisslet i samspelet och är inställda på att undersöka det.

Iréne modererar med att fråga hur man ställer sig kring terapeutens skicklighet i att utmana, backa och att hålla kvar affekter med pratande patienter. Hon framhåller även att man kan öva på gnisslet med målmedveten övning (Wampold igen, som redaktör för ”The Circle of Excellence, 2017).

Efter närmare tre timmar, med kort paus för lite förfriskningar, tvingades vi avsluta diskussionen. Styrelsen hoppas på att kunna leverera nya Relationella Aftnar även i fortsättningen. 

Kategorier
Uncategorized

Nytt medlemsår 2020

Nu är det dags att förnya ditt medlemskap i SFRP.

Medlemsavgiften är som tidigare för ordinarie medlemmar är 300 kr/år medan pensionärer (icke arbetande) får en rabatterad avgift på 150 kronor. Studenter på Steg-1 nivå, utan rösträtt, har också en rabatterad årsavgift på 150 kronor.

För att stå med på terapeut och handledarlistan betalar man 200kr/år.

Du betalar in avgiften på pg:  408 97 71 – 2.

Glöm inte att ange ditt namn vid inbetalningen.

För våra nya medlemmar som kom i slutet av året (november till december) gäller medlemsavgiften ni betalade även för 2020. Skicka gärna ett mail till mariannetuuvas@gmail med en påminnelse till mig om det gäller dig.

Vi hoppas du kommer att få glädje av SFRP och att du på olika sätt kommer att delta i föreningen. Vår förening bygger helt på att vi alla som medlemmar är med och formar de aktiviteter och funktioner som vi själva är intresserade av. För att hålla dig informerad kan du läsa på vår hemsida www.sfrp.se .

Jag vill också passa på att påminna om den möjlighet vi har att som medlemmar i SFRP  att till ett reducerat pris gå på en två-dagars föreläsning med Paul Wachtel  som anordnas av SAPU. Kostnad för SFRP-medlemmar är 3000kr exkl.moms. Anmälan till info@sapu.se senast 15 mars. Ange vid anmälan att du är medlem i SFRP.

 

Väl mött och varmt välkommen

 

Styrelsen genom

 

Marianne Tuuvas

Kategorier
Uncategorized

Gott nytt medlemsår!

Styrelsen önskar alla gamla och nya medlemmar ett gott nytt spännande år!

Vi vill påminna om att det är dags att betala in årets medlemsavgift.

Medlemsavgift för ordinarie medlemmar är 300 kr/år medan pensionärer (icke arbetande) får en rabatterad avgift på 150 kronor. Studenter på Steg-1 nivå, utan rösträtt, har också en rabatterad årsavgift på 150 kronor. Att stå med på terapeut- och/eller handledar-listan kostar 200kr per år.

Du betalar in avgiften på pg: 408 97 71 – 2.

Glöm inte att ange ditt namn vid inbetalningen.

Vi hoppas du kommer att få glädje av SFRP och att du på olika sätt kommer att delta i föreningen. Vår förening bygger helt på att vi alla som medlemmar är med och formar de aktiviteter och funktioner som vi själva är intresserade av.

Styrelsen genom

Marianne Tuuvas, Medlemsansvarig

Kategorier
Uncategorized

Rapport från IARPP:s 16:e Konferens I NYC

Rapport från IARPP:s 16:e konferens i NYC 14–17/6 2018

 

Hopp och förtvivlan i en osäker värld var rubriken på IARPP-konferensen i NYC, i skuggan av en global flyktingkris, ökande rasism & utanförskap, förtryck av sexuella minoriteter, växande socioekonomiska & kulturella klyftor, och av en mycket illa sedd Trump-administration. Med några få undantag anknöt samtliga föredrag till någon av dessa teman. Vi lever i en tid där den medicinska sjukdomsmodellen för terapi får allt svårare att förklara människors psykiska problem jämfört med förklaringar relaterade till människors övriga levnadsförhållanden. Våra psykoterapeutiska teorier kan därför inte längre hålla sig helt neutrala till omgivningen och de problem som utgör en realitet för våra patienter och oss alla utanför terapirummet, menar man inom den relationella psykologin.

 

Konferensen inleddes med dokumentärfilmen I Am Not Your Negro (2016) om James Baldwin, den svarta författaren och människorättsaktivisten. Det var en exposé över rasismen från 1950-talet, via Medgar Evans, Malcolm X, Martin Luther King Jr, till den ökande spänningen mellan svarta och vita idag som aktualiserats efter det senaste presidentskiftet i USA. I en annan film 4,1 Miles, benämnd efter avståndet till fastlandet, fick vi följa hur kapten Kyriakos med besättning på ett grekiskt räddningsfartyg från Lesbos plockade upp syriska flyktingar från överlastade gummibåtar i ett sisyfosarbete där människor också drunknade. Det gick inte att hålla tårarna borta.

 

Hur skall vi förstå vad som händer i vår omvärld? Detta utgjorde temat i fem övergripande plenarier, med rubriker som: ”När det politiska blir personligt” och ”Vad spelar sanningen för roll?” Frågorna är: Vilket är vårt ansvar? Vad vi skall göra? Alla är berörda, förtvivlade, arga eller frustrerade. Situationen väcker skuld och andra starka känslor och då kommer det upp förslag som är mer eller mindre kloka eller naiva, relevanta eller irrelevanta. Det är förstås behjärtansvärt med goda gärningar som att hjälpa enskilda personer, att ge en slant till en tiggare, sätta in en summa pengar till en hjälpfond, ta hand om hundar och katter till aidssjuka som håller på att dö, osv. Men man måste också försöka skilja på vad man gör som privatperson och på hur man skall förhålla sig i professionen, i det här fallet den relationella psykoterapin – i dess teori och praktik. Den svåra frågan handlar huruvida vår profession kan bidra till en förändring – utöver att hjälpa enskilda öden – och i så fall hur.

 

Judy Davies är en auktoritet på terapi med offer för sexuella övergrepp. När detta sker inom familjen är den som skall beskydda samtidigt den som är mest farlig. Barnet har ett omöjligt val: att känna sig älskad eller att känna sig trygg. Davies berättade några fallvinjetter där patienter gjort panikartade handlingar efter att Trump blivit vald till president. Hon menade att rådande situation i USA kan liknas vid en nation ledd av en förövande fader. Många fann metaforen träffande, men den öppnade också för frågan om hur det kom sig att det amerikanska folket valde ”en fader” (Trump) med förövarmentalitet. Om man fortsätter metaforen i Winnicotts anda kan man undra om alternativet (Clinton) inte ansågs vara en ”tillräckligt god moder.”

 

Donnel Stern och Shlomit Yadlin-Gadot anknöt båda till frågorna om sanning och fejkad sanning. Som socialkonstruktionister kritiserade de en objektivistisk kunskapssyn, det vill säga jakten på den enda sanningen. Stern menade att detta leder till en destruktiv kamp om vems sanning som är mest objektiv. Det centrala är hur vi förstår patienternas perceptioner.

Yadlin-Gadot illustrerade med ett patienten Bill som haft en otillbörlig kärleksrelation med en dramalärare. När terapeuten förstod det hela som ett övergrepp missade hon patientens centrala subjektiva positiva upplevelse av relationen. Det är samspelet mellan patientens och terapeutens subjektiva världar som är utgångspunkten för det psykoterapeutiska arbetet. Sanningen är multiperspektivistisk och måste genereras i en dialog. Stern brukar tala om förgrund-bakgrund mellan olika perspektiv.

 

Victor Donas berättade om Chris, son till en hög officerare som deltagit i militärkuppen i Chile, som nu gick i terapi hos en terapeut vars morfar var frihetskämpen Victor Jara som torterades dödades där. De båda terapeutiska parterna kämpade med sina respektive bakgrundshistorier, som konstruktivt kunde användas i terapin, efter att ”patienten hade drömt en del av terapeutens historia” och terapeuten delgivit en del av sin bakgrund för patienten. Detta hade naturligtvis varit helt omöjligt med en klassisk psykoanalytisk standardteknik baserad på en objektivistisk kunskapsteori.

 

Det fanns två presentationer av svenskar. Erik Fagerberg berättade om sitt arbete med M, en flykting, som flytt från Pinochets Chile, där hon blivit utsatt för tortyr. Patienten beskrev en del av sig själv som katten i Schrodingers paradox – en fråga om liv eller död. Patienten var rädd för att terapeuten inte skulle stå ut med att höra hennes fruktansvärda berättelse. Terapeuten var hjälpt av Winnicotts begrepp staying alive. Relevansen av terapeutens aktiva förmåga till härbergerande diskuterades i förhållande till den relationella psykoterapin.

 

Den andra var av Malin Fors, som i nuläget arbetar i Norge, och som nyligen gett ut en bok: A Grammar of Power in Psychotherapy. Hon talade bland annat om inbyggda maktstrukturer, moralistisk omnipotens, dubbelmoral och kollapsen av det (moraliska) Tredje. Fors problematiserade det kollektiva hatet mot president Trump och påminde om att USA kränkt mänskliga rättigheter på flera sätt långt före Trump. Genom att visa upp vår godhet kan vi maskera vår dålighet – såväl på individ som på kollektiv nivå. Hon menade också att det fanns en dubbelhet hos IARPP där man diskuterar utanförskap, rasism och förtryck, samtidigt som konferenserna hålles på exklusiva hotell där deltagarna är vita och välbärgade medan hotellstädare och annan personal ofta är underbetalda gästarbetare från andra länder!

 

Under rubriken ”möt författaren” presenterades två nya relationella böcker. Stephen Seligman talade tillsammans med Beatrice Beebe om sin nya bok: Relationships in Development: Infancy, Intersubjectivity, and Attachment. Seligman är en mycket kunnig teoretiker som integrerat spädbarnsforskning med klassisk psykoanalys, intersubjektiv-relationell psykoterapi, anknytningsteori, neurologi, m.m. Han diskuterar analogin mellan mor-spädbarns- och terapeut-patient-relationen. Ämnet har också avhandlats av Stephen Mitchell under benämningen: the developmental tilt. Seligman jämför också antagandena om spädbarnet i de olika psykoanalytiska skolorna: Freuds, Kleins, Winnicotts och den Relationella babyn. En del psykoanalytiska idéer om spädbarnet har tillbakavisats av forskningen. Den kleinianska teorin om spädbarnet är helt felaktig, även om det finns en del aspekter som är användbara metaforiskt sett, hävdade han. Seligman fick också en fråga om det finns något forskningsstöd för Winnicotts begrepp use of the object. Han svarade att begreppet är fenomenologiskt och handlar om ”vad objektet betyder för barnet”. Här talar Winnicott som annars är relationell, för ovanlighetens skull i individualpsykologiska termer. Boken som snabbt blev slutsåld på konferensens bokbord, verkar synnerligen innehållsrik och gedigen.

 

En andra presentation gällde Galit Atlas & Lewis Arons bok: Dramatic Dialogue (som jag faktisk hunnit läsa före konferensen.) Som titeln antyder liknar man psykoterapin vid en dramatisk dialog. I boken ges en utförlig beskrivning av enactment – ett av den relationella psykoterapins centrala begrepp. På 1980-talet började man omvärdera värdet av överföring och motöverföring för den psykoanalytiska processen. Nästan allt utom ett (lugnt och behärskat) verbalt rapporterande av fria associationer från patienten betraktades då som ett utagerande. När ett utagerande skedde lät terapeuten sig nu i viss mån dras med i patientens drama istället för att som tidigare bara försöka få patienten tillbaka till verbal nivå. På så sätt kan man använda sig av situationen som uppstått på ett mera konstruktivt sätt. Enactment en process som pågår hela tiden. Atlas & Aron talar också om en prospektiv funktion som avser en icke linjär tidsdimension i terapin. Redan Jung talade om detta och begreppet har vissa likheter med Freuds nachträglichkeit – där betydelsen av ett skeende kan ändras i efterhand, och även med Alexanders så hårt kritiserade och något missförstådda begrepp corrective emotional experience. Boken är en tänkvärd och innehållsrik klinisk psykoterapibok, samtidigt lättläst med en rad intressanta fallbeskrivningar.

 

En panel med Lewis Aron, Joyce Slochower och Sue Grand var inbjudna för att försöka definiera och kritisera den relationella psykoterapins fördelar, nackdelar och begränsningar. Tillsammans ger de i dagarna ut två antologier: De-idealizing Relational Theory och Decentering Relational Theory. De flesta psykoanalytiska skolor har startat från en kritik av andra skolor. Så var också upphovet till den relationella rörelsen. Men många skolor har bara fortsatt i denna anda. Författarna har en ambition att försöka kritisera den relationella psykologin inifrån – vilket är mera ovanligt. Det unika är också att den relationella psykoterapin från början varit en komparativ psykologi, som varit mer intresserad av vad som är gemensamt än vad som skiljer åt. Slochower har skrivit två böcker med en integration av Winnicotts holdingbegrepp och den relationella psykoterapin. Sam Gerson talade om tre etiska principer och sammanfattade diskussionen.

 

I en annan inbjuden panel diskuterade Anthony Bass den psykoterapeutiska ramen som är helt nödvändig men samtidigt också måste ha en viss flexibilitet. Doris Brothers och John Sletvold problematiserade kring det psykoterapeutiska tabut mot att fysiskt röra vid patienten. Det finns tillfällen då det kan vara centralt för patienten att få ”a hand on the shoulder” eller ett varmt, stödjande handslag, utan att man ger sig in på någon regelrätt kroppsterapi, menade man. Joseba Achotegui talade om Ulysses-syndromet ett samlingsnamn för ett antal symtom som är överrepresenterade hos immigranter. Han differentierade mellan extrem sorg och patologiskt sörjande.

 

Man höll också en minnesstund för Jeremy Safran som brutalt mördades i sitt hem i våras. Safran var en av grundarna och en tidigare president för IARPP. Safran var en mycket uppskattad forskare och föreläsare som också besökt oss här Sverige.

 

Konferensledaren Margaret Mitchell sammanfattade konferensen med att vi måste vara hoppfulla och försöka behålla vår förmåga att tänka i denna svåra rådande omvärldssituation. Fick vi något svar på vad hur vi som profession skall förhålla oss till politiken? Nej inte direkt. Vår styrka som psykoterapeuter är kanske främst vår reflektionskompetens. Speciellt för den relationella psykologin är den ständiga dekonstruktionen av binärt antingen-eller tänkande och en multiperspektivistisk syn på sanningen. Detta kan vara av stort värde i en värld av ökad splittring.

 

Nästa konferens, den sjuttonde, kommer att äga rum i Tel Aviv den 20–23/6, 2019 och har rubriken: Imagining with Eyes Wide Open. På grund av den ökade spänningen mellan israeliter och palestinier är valet av plats nu är betydligt mera ifrågasatt än den sjunde IARPP-konferensen som hölls i Tel Aviv 2009. Det har protesterats och diskuterats mycket inom IARPP – några tycker det måste diskuteras mera – andra menar att ytterligare diskussioner inte leder någon stans. De terapeuter som arbetar i Tel Aviv vill att det kommer deltagare från hela världen som själva upplever och diskuterar situationen. Man menar också att regimen i Israel inte vill att ”intellektuella” skall resa dit. Själv är jag ambivalent.

 

För att återvända till rubriken Hopp och förtvivlan i en osäker värld så var det mycket av förtvivlan och en del hopp. Jag saknar möjligen mera fokus på det sista – en osäker värld. Trots allt politiskt elände, förtvivlan, hopplöshet och Freuds dödsdriftsteori väljer jag att försöka tänka gott om människan. Min utgångspunkt är att människor gör dåliga saker (inklusive röstar på fel politiker) när de känner sig hotade och otrygga. Min förhoppning är att vi som psykoterapeuter kan bidra till att människor skall kunna känna sig mera trygga.

 

Tomas Wånge

relationell psykololog

www.tomaswange.se

 

 

 

 

Kategorier
Uncategorized

Årsmötet 2018 är onsdagen 2 Maj (ej tisdag som det står på kallelsen)

Kategorier
Uncategorized

Kallelse Årsmöte 2018-05-02 kl 18.00 på SAPU

Sfrp

svenska föreningen för relationell psykoterapi

 

Kallelse till Årsmötet 2018

Tisdagen 2/5 2018 kl. 18-21

 Lokal: SAPU   Brännkyrkagatan 76 (T-bana till Zinkensdamm)

Program:

* Årsmöte

Verksamhetsberättelse, ekonomi, val av styrelse och övriga frågor

 

* Lättare förtäring

   Sfrp bjuder på lättare förtäring med lämplig dryck.

 

* Det Tredje – och doer-and-done-to.

Jessica Benjamins igenkännings- & bekräftelseteori (?) i filmen Hope Springs

av David Frankel (2012). Filmen handlar om paret Kay (spelad av Meryl

Streep) och Arnold (Tommy Lee Jones) som träffar parterapeuten Dr Feld

(Steve Carell). Efter ett trettioårigt äktenskap har passionen svalnat och Kay

vill ha en nystart. Vi tittar på några sekvenser ur filmen och diskuterar.

 

Föranmälan:

Obligatorisk föranmälan göres via e-post till Sfrps ordförande Marianne Tuuvas:

mariannetuuvas@gmail.com

Sista anmälningsdag 23/4

 

Välkomna!

styrelsen

 

Hope Springs en film av David Frankel (2012)                                                   (yA)

 

Kay: Meryl Streep   Arnold: Tommy Lee Jones     Dr. Bernie Feld: Steve Carell

Kay och Arnold har varit gifta i över trettio år och deras äktenskap sjunger på sista versen, enligt Kay. När hon hör talas om en ryktbar äktenskapsrådgivare, Dr. Feld, på Institutet för Intensiv Terapi, med lite annorlunda metoder, i den lilla staden Hope Springs fantiserar hon direkt om en nystart. Kay tar av sina sparpengar och betalar in 30.000, för vad en veckas intensivterapi kostar. Men att övertala Arnold om att sätta sig på ett flygplan för intensiv terapi, prata om känslor, sex och genomgå olika praktiska övningar, är allt annat än enkelt.

En tänkt terapiram är att terapeuten träffar paret på förmiddagarna tillsammans i parsamtal, och detta kompletteras med några enskilda samtal när processen är som mest intensiv.

 

Det Tredje – och doer-and-done-to.

Jessica Benjamin presenterade begreppet doer-and-done-to 1988. Då handlade det om mäns överordning över kvinnor. Senare har doer-and-done-to kommit att handla om vår starka generella benägenhet att ständigt skapa komplementära roller som dominant/undergiven, aktiv/passiv, etc. Mönstret innebär fastlåsta relationella positioner som förhindrar genuin kontakt och närhet.

Känslomässigt gör det stor skillnad om vi upplever det som om den andre försöker påverka och göra något med oss, eller om vi snarare är eller gör något tillsammans och samtidigt får vara oss själva. Den förstnämnda känslan är det komplementära handlings-reaktionsmönster som Benjamin kallar ”doer and done to”, där båda parter känner sig tvingade av den andre att hålla fast vid sin roll. Den andra känslan av att dela något är betydligt behagligare och friare. För detta krävs koordination, inkänning, matchning och ett mera medvetet förhandlande kring det som skiljer oss åt. Om detta lyckas skapas ett gemensamt dynamiskt interaktionsmönster ett (delat) Tredje, som inte primärt är reaktivt utan istället blir till en förutsättningslös öppen rörelse som tillåter nya erfarenheter och jag-tillstånd att utvecklas.

Det Tredje är till för att beteckna en potentiell relationell position eller princip som kan användas för att ta sig ur den ömsesidiga komplementära doer-and-done-to låsningen.

 

Några utgångspunkter:

 

  • Varför kommer paret? Vad vill de ha hjälp med?
  • ”Är Ni överens om att komma hit?” brukar vi fråga. Hur är motivationen hos paret?
  • Vad finns av motstånd eller överföringsreaktioner? Vilka uttryck tar detta sig?
  • Synpunkter på terapeutens sätt och metoder?
  • Hur upphörde deras intima samliv? Hur ser parterna på detta?
  • Sker någon förändring, av vad, när och hur går det till?
  • Är Benjamins begrepp till hjälp för att förstå situationen?

 

Svenska artiklar om Benjamin finns i tidskrifterna Divan 3-4/2017 och Psykoterapi 4/2017 och 1/2018 – de senare för nerladdning från Tomas Wånges hemsida: www.tomaswange.se

 

 

 

Dagordning Årsmöte 2018

  • 1 Mötet öppnas

 

  • 2 Fråga om mötet blivit behörigt utlyst

 

  • 3 Val av ordförande för mötet

 

  • 4 Val av sekreterare för mötet

 

  • 5 Val av justeringsperson för protokoll

 

  • 6 Verksamhetsberättelse och ekonomisk redovisning

 

  • 7 Revisionsberättelse

 

  • 8 Fråga om ansvarsfrihet för föreningens styrelse

 

  • 9 Val av styrelse

 

  • 10 Val av revisor och revisorsuppleant

 

  • 11 Val av valberedning

 

  • 12 Övriga frågor

 

  • 13 Mötets avslutning

 

 

 

 

Kategorier
Uncategorized

Information till alla medlemmar 2018

Hej alla medlemmar i SFRP!

Äntligen har vi fått ordning på vår hemsida efter ett virusangrepp. Vår IT-tekniker Hannah har trollat bort viruset så nu kan vi använda sidan igen.

Jag vill passa på och hälsa både nya medlemmar välkomna inför 2018 och uppmana gamla medlemmar som inte ännu betalt in sin medlemsavgift att göra det så snart som möjligt. Avgiften är densamma som för 2017.

Avgiften är 300 kronor/år för ordinarie medlemmar. För icke arbetande pensionärer och studenter på Steg-1 nivå är avgiften 150 kr/år.

För legitimerade psykoterapeuter finns som tidigare möjlighet att stå med på vår terapeut och handledarlista. För det betalar man 200kr/år.

Inbetalningen gör du på pg; 408 97 71-2

Glöm inte att ange ditt namn på inbetalningen.

Sedan vi fick den nya hemsidan (2016) behöver alla medlemmar registrera sig med sina kontaktuppgifter som e-mailadress mm för att vi ska kunna nå ut med mail eller att synas på terapeutlistan. De flesta har gjort det men du som inte har det behöver alltså göra det. Hör av dig till mig om du har frågor.

Datumet för årsmöte är satt till 10 Mars. Jag återkommer med en mer formell inbjudan om tid och plats. Om någon enskild medlem har någon fråga/punkt till årsmötet så kan ni skicka den till mig. Den behöver vara mig tillhanda fem veckor innan enligt stadgarna.

 

Jag hoppas vi får ett fint relationellt år tillsammans

 

Marianne Tuuvas Ordförande SFRP

Kategorier
Uncategorized

Rapport från medlemsmöte i november

2017 November; En Relationell Afton

 

Posted on December 2017 by Tomas Wånge • 0 Comments

Tisdagen 28 november 2017 anordnade styrelsen en diskussionsafton om relationell psykoterapi på ABF i Stockholm. På agendan stod bland annat en diskussion om möjligheten att bli en lokal nationell förening inom den internationella föreningen IARPP (The International Association for Relational Psyhoanalysis and Psychotherapy).

Ett 25-talet sfrp-medlemmar hade samlats i Erlandersalen i ABF-huset på Sveavägen 41.

Kvällen inleddes med ett 45 min föredrag: Den Relationella Vändningen av Tomas Wånge som gav en bakgrund och historik över den relationella psykoterapin. Inom många terapiinriktningar betonar man idag relationer: mellan patient & terapeut, mellan patienten & anknytningspersonerna, mellan patienten och nära och kära, m.fl. Men många känner inte till att den relationella psykoterapin också har en specifik historia, en specifik teori och en mängd specifika terapeutiska begrepp t.ex. enactment, selfdisclosure, unformulated experience, multiple-self, m.m. Den relationella psykoterapin har också en kunskapsteori och en målsättning som skiljer sig en del från den traditionella psykodynamiska teorin.

Efter detta presenterade Erik Fagerberg en fallbeskrivning med rubriken: Att stå ut med att vara på ställen där du som terapeut inte vill vara på. Detta var en utvidgad svensk version av ett paper som Fagerberg tidigare presenterat på IARPP-konferensen i Sydney sommaren 2017. Fallet handlar om en ung traumatiserad kvinna som varit utsatt av sexuella övergrepp och också förlorat sin mor. Det var nödvändigt att komma in på psykologiskt minerade områden runt närhet och sexualitet med risk för återtraumatisering. Fagerberg illustrerade hur han som terapeut fick kämpa med sin erotiska motöverföring och hur denna kunde användas för att nå centrala dissocierade områden hos patienten. Vinjetten kunde bl. a. kopplas till arbeten av tongivande relationella tänkare som Philip Bromberg, Jody Davies &  Mary Frawley, Muriel Dimen och Donnel Stern.

Efter en paus presenterade Tomas Wånge och Erik Fagerberg IARPPs verksamhet och organisation och därefter vidtog en diskussion om vad det skulle kunna innebära för vår förening sfrp att bli ett s.k. Local Chapter inom IARPP. Fördelarna är att vår förening skulle få en stark internationell förankring av den relationella psykoterapin med vad detta nu skulle kunna innebära såväl teoretiskt som praktiskt. IARPP kan ge ekonomiskt stöd och göra utbildningsinsatser i ett uppbyggnadsskede. För detta krävs att samtliga sfrp-medlemmar också blir medlemmar i IARPP. Kravmässigt innebär detta en medlemsavgift på $135 årligen, varvid man får tillgång till IARPPs diskussions- och informationsforum på nätet och man får också den relationella tidskriften Psychoanalytic Dialougues, som utkommer med sex nummer per år, hem i brevlådan. IARPP är inte speciellt styrande, men kräver insyn i ekonomi och om vår verksamhet är förenlig med ett relationellt perspektiv. Sammantaget skulle ett bildande av ett Local Chapter kräva ett ökat engagemang från ett antal sfrp-medlemmar och det är väl tveksamt om vi är där i nuläget. Styrelsen, under ledning av Lars Back denna afton, uppmuntrade våra medlemmar att besöka nästa IARPP-konferens i New York, 14-17 juni 2018, på Roosevelt Hotel med rubriken: Hope and Dread: Therapists and Patients in an Uncertain World efter titeln på en av Stephen Mitchells viktigaste böcker från 1993.

Kvällen avslutades med en diskussion om önskemål på kommande arrangemang. Det framkom bland annat önskemål om fortsatta kvällar med klinisk inriktning i form av fallbeskrivningar, kanske med paneldiskussion och lite teori. Styrelsen tar med sig dessa önskemål.

För  styrelsen  Tomas Wånge

 

Kategorier
Uncategorized

Gott Nytt Medlemsår

Hej Alla Medlemmar i SFRP.

 

Vi i styrelsen vill önska er ett Relationellt Gott Nytt År.

Vi hoppas ni haft glädje av vår förening under det gångna året.

 

Nu är det dags att betala medlemsavgiften för år 2018. Avgiften är som tidigare 300 kronor/år för ordinarie medlemmar. För icke arbetande pensionärer och studenter på Steg-1 nivå är avgiften 150 kr/år.

 

För legitimerade psykoterapeuter finns som tidigare möjlighet att stå med på vår terapeut och handledarlista. För det betalar man 200kr/år.

 

Inbetalningen gör du på pg; 408 97 71-2

 

Glöm inte att ange ditt namn på inbetalningen.

Sedan vi fick den nya hemsidan (2016) behöver alla medlemmar registrera sig med sina kontaktuppgifter som e-mailadress mm för att vi ska kunna nå ut med mail eller att synas på terapeutlistan. De flesta har gjort det men du som inte har det behöver alltså göra det. Hör av dig till mig om du har frågor.

 

Marianne Tuuvas, ordförande i SFRP